Blåkråkan, en tur- och oturssymbol
Blåkråkan (Coracias garrulus) är en fågelart i familjen blåkråkor. Fram till 1967 häckade den i Sverige, men är numera nationellt utdöd.
Fågeln var en väldigt uppseendeväckande kråkfågel bland folk på grund av sin blåa färg och stora storlek. Den ansågs prålig, stolt och långväga ifrån. Enligt historiska källor kallades den därför spansk kråka. Samma källor hänvisar också till artens parningslek, som man tycker påminner om flamencodansen. Men det finns andra folkliga namn för arten. »Polsk kråka«, kallar Linné den för. Och på vissa platser kallades den »Drottning Kerstins kråka« och anspelade då på drottning Kristina. Men det vanligaste har varit det bestående namnet »Blåkråka«.
Kråkfåglar har spelat en viktig roll som tur- och oturssymboler i många kulturer. Inte sällan förknippades de svarta arterna med död och ondska, och beskrivs som både otäcka, våldsamma, ondskefulla, eller till och med Satans fågel. Kopplingen till döden beror främst på att flera arter dras till proteinrika kadaver, och då även till avrättningsplatser eller slagfält med lik. Men även deras mörka fjäderdräkt spelade roll. Svart var en färg som inom exempelvis kristendomen förknippades med död och omoral. Det finns beskrivningar av hur korpen var häxornas följeslagare, eller följde den kloka gubben eller gumman i graven och var nära förbunden med trolldom och djävulstyg.
